Recension av ”Ensamfararen” av Maria Isacsson

Finns att köpa här

Adlibris

Bokus

CDON

 

Valdemars och Sagas vägar korsas – vid första anblicken ett obetydligt möte. Han snubblar på en stig i Observatoriehöjden i Vasastan och hon räcker den äldre mannen en hjälpande hand. Strax därefter blir Sagas pappa oväntat sjuk. 

Det står snart klart att pappans sjukdom inte kan förklaras med naturliga orsaker. Samtidigt drabbas ytterligare personer i Sagas närhet av sjukdom och dödsfall under oklara omständigheter. Händelserna skrämmer och väcker frågor: Hur väl känner Saga egentligen människorna i sin närhet? Vem är det som tar sig in i hennes lägenhet när hon inte är hemma? Och vem är mannen som ger sig ut ensam i sin båt sent om kvällar och nätter? 

Svaren söker sig bakåt i tiden. En tragisk händelse för länge sedan avslöjar sig, som ställer Saga inför svåra vägval. Allt verkar bottna i ett starkt behov av hämnd. Invid hennes sida finns Valdemar, som själv brottas med skuld och sorg.

Går det förflutna att förlåta? 

*

Boken skulle kunna beskrivas som en pusseldeckare då den innehåller små pusselbitar här och var. Men jag skulle hellre kalla den för en spänningsroman snarare än deckare då genren deckare innehåller så mycket annat som inte förekommer i den här boken. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den. Nej, jag är inte alls ett fan av deckare då jag för det mesta finner dem tråkiga och där kravet på djupa, spännande karaktärer är av  större vikt.

Men framförallt så tyckte jag om språket. Det är lätt och ledigt, har ett bra flyt som inte hakar upp sig och som har lite av ett sug efter att fortsätta läsa. Maria Isacsson skildrar olika typer av relationer på ett trovärdigt sätt och gestaltar en fullt möjlig konsekvens av att ha hemligheter för sina nära. Hon har dessutom en väldigt bra balans mellan detaljer och framåtrörelser, så det blir aldrig långtråkigt utan hon håller intresset uppe genom att bygga upp en spänning som genomsyrar varje händelse, varje tanke och utveckling i boken. För att vara en debutroman håller hon en hög litterär kvalitet. Jag är imponerad. Däremot lämnade hon kvar för många obesvarade frågor och det är aldrig något positivt i mina ögon. Såvida det inte leder till en fortsättning, vilket jag hoppas att det gör. Jag vill läsa mer av Maria Isacsson.