Grekland, mitt första manusjobb & Sickla gruvlopp

Nästan en månad sedan jag skrev här. Hade tänkt skriva om min resa till Grekland när jag kom hem därifrån, men jag har haft så mycket runtomkring mig att jag inte har kunnat prioritera den här bloggen alls. Lusten har heller inte funnits där.

Nåja. Bättre sent än aldrig. Resan till Grekland var magisk. Rhodos är otroligt vackert och jag bestämde mig redan där och då att återvända nästa år. Det enda som egentligen gjorde ont var alla hemlösa katter i gamla stan. Så hjärtskärande att se dem gräva i sopor i jakt på mat. Andra som hade ögonsjukdomar och var så magra att benen både kändes och syntes. Det var inte bara en gång som jag önskade att jag kunde ta med mig dem hem. Utöver det var det otroligt mysig. Jättetrevliga greker, ett fantastiskt mysigt hotell och god mat. Värmen ska vi inte tala om. Det gick inte en dag utan att vi låg på stranden (som tyvärr var stenig) och badade i havet. Medel-fucking-havet! Det var riktigt häftigt att kunna se ner till botten och inte allt smuts som finns i våra svenska vatten.

Det kändes jobbigt att behöva åka därifrån. Å andra sidan var det skönt att få komma hem till min karl och våra små missar. En oförglömlig resa.

Sedan jag kom hem från Grekland har jag mest jobbat och tränat. Jag har haft lite framgångar i löpningen, något som har varit otroligt efterlängtat. Jag både bävar och ser fram emot Sickla gruvlopp i september. 2,5 kilometer. Än så länge har jag fortfarande inte lyckats springa den sträckan utan att stanna. 1,5 kilometer har jag dock klarat, så det finns nog hopp för mig också.

Häromdagen fick jag även mitt första manusjobb som frilans. En författare som ville ha hjälp med korrekturläsningen av sin bok erbjöd mig chansen i utbyte mot att jag skulle vara färdig på en vecka. Det känns fantastiskt bra, och det är verkligen en stor skillnad att läsa genom en obetald praktik mot att läsa mot betalning. Jag känner mig mer motiverad, fokuserar bättre och anstränger mig på ett helt annat sätt än jag gjorde tidigare. Jag kan inte ens beskriva hur jävla glad jag är för den här chansen.

Till veckan väntar ett par tunga arbetsdagar. Jag ser inte fram emot dem, då dagarna börjar tidigt på morgonen och två av dem är dubbelpass. MEN, på söndag morgon åker jag och sambon med katterna till Uppsala för att ta tåget upp till Östersund för en veckas semester. Att säga att jag längtar som en idiot vore en underdrift.

Annonser

Två lyckade författarsamtal och ett oväntat telefonsamtal

Nu är veckan äntligen över. Författarsamtalet var till och med roligt. Helt klart roligare än en normal opponering där det ska petas på både det ena och det andra i texten. Nu blev det istället ett intressant samtal av det hela och det kändes riktigt, riktigt bra. Jag är nog till och med stolt över mig själv. Jag var inte ens nervös på rösten när jag satt och ställde frågor. Inte ens när det var jag själv som skulle svara på frågor. Så det var verkligen en lyckad dag. Jag skulle till och med kunna tänka mig att agera samtalsledare igen någon gång. 

 

Idag lämnade jag in komplettering också, vilket innebär att jag inte har några bakomliggande skolarbeten efter mig. Det känns bra, för på måndag börjar praktiken! Jag är lite nervös faktiskt, jag har ju aldrig praktiserat på ett förlag tidigare, men inte på ett ångestfyllt sätt, utan på ett fjärilar-i-magen-sätt. Ni vet det där klichén som alltid används i litteraturen när känslor för en annan människa ska beskrivas.

Min vän Jonas ringde mig tidigare ikväll. Naturhistoriska museet har en Berättelsens dag imorgon mellan 10-17, fritt inträde. Jag hade egentligen tänkt att vara hemma och städa (vi har städdag på söndagar) och träna, men nu kan jag ju inte låta bli så nu blir det minsann ett besök. Det ska bli roligt och intressant. Kul – om inte annat – att få träffa min ack så saknade gamle räv som jag inte har sett skymten av sedan i somras. Vi har lite catching up to do, minst sagt.

Fick för övrigt ett samtal från en person igår som jag inte hade väntat mig att jag skulle få höra ifrån någonsin igen. Och jag är kluven. Personen ifråga har betytt så otroligt mycket för mig i så många år, men efter allt som hände för snart två år sedan är jag inte så säker på om det är en bra idé att återuppta kontakten. Dessutom kan jag inte skaka av mig känslan att människan är ute efter något.

Varför kan vi inte bara se in i folks huvuden i sådana här lägen?