Recension av ”Evig natt” av Michelle Paver

9789155256777_200x_evig-natt-en-arktisk-spokroman.jpg

Finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London – han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: Han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. 

Jack känner sig malplacerad i gruppen av unga, privilegierade män som haft en uppväxt helt olik hans egen, men här finns också löftet om ett annat liv. De korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik, mycket långt ifrån Londons smutsiga dimma. 

Men den arktiska sommaren är kort. Varningstecknen finns där från början – vem är den mystiske mannen som Jack skymtar på klipporna? Expeditionen är otursförföljd: En efter en tvingas dess medlemmar att ge sig av, och till slut är bara Jack kvar. Det betyder fyra månader, ensam i mörkret. Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån, och snart fryser havet. Då kan Jack inte längre lämna lägret. Men Jack är inte helt ensam – någon vandrar i mörkret där ute …

 

När jag läste ordet spökroman i samband med att jag hittade boken var det för mig en självklarhet att läsa. Spökromaner är sällsynta nuförtiden, och finns det egentligen något mer skrämmande än någonting okänt som rör sig i vår värld?

På ett sätt blev jag besviken när jag läste den. Jag hade väntat mig att den skulle vara mer skrämmande än den faktiskt var. Samtidigt är det en bladvändare då den är lättläst och välskriven med skarpa detaljer och en miljö helt olik den jag själv lever i. Så besvikelsen var egentligen bara något tillfälligt, för det Paver lyckas med är att måla upp gränsen mellan fantasi och verklighet. Hon ställer frågan: hur kan vi vara säkra på att det vi ser är verkligt eller något som vår hjärna har kokat ihop?

Nog finns det ett väsen med i berättelsen. En skrämmande historia i berättelsen som ger kalla kårar. Dessutom är det något extremt obehagligt över att vara fast i en stuga helt ensam, långt ifrån civilisationen, med mörkret som enda sällskap. Hur påverkas vi egentligen av att befinna oss i den sortens isolering, nakna inför en natur som vi inte känner till så väl?

Paver är otroligt duktig på att bygga upp den där stämningen som får det att krypa i skinnet. Därför rekommenderar jag den här boken till alla som fascineras av människors inre tankar och känslor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s