Recension av ”Expedition Kanchenjunga” av Michelle Paver

expedition-kanchenjunga.jpg

Finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut. 

De följer bokstavligt talat i spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka. 

Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån … Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter. 

Men ibland är sanningen så hemsk att det har varit bättre att inte veta. 

 

Jag måste erkänna att jag har förälskat mig i Michelle Pavers böcker. Jag var bitvis skeptisk under läsningens gång då jag kände det som att den saknade samma spänning som hennes tidigare Evig natt (recensionen av den finner ni HÄR) hade. Jag skyller den skepsisen på en tillfällig kortslutning i min litterära del av hjärnan.

Faktum är att Paver är fantastiskt duktig på att bygga upp spänningen med hjälp av miljön som berättelsen utspelar sig. Hon utforskar liksom i Evig natt hur hjärnan påverkas under utsatta omständigheter, vilket i det här fallet är på ett berg flera tusen meter över marken. Med hennes användning av första person i sin berättelse får läsaren chansen att komma närmare karaktären och dela hans upplevelse på ett sätt som känns både naket och autentiskt.

Hur det slutar säger jag ingenting om, men jag blev både hänförd och besviken. Det förstnämnda för att det var otroligt kraftfullt, och det sistnämnda för att det påminde lite för mycket om den tidigare bokens slut. Jag hade nog velat ha något liknande tidigare i berättelsen och ett annat, mindre uppenbart slut.

Men jag säger bara det. Köp. Läs. Rycks med. Jag vet i alla fall att jag längtar efter att få läsa mer av Paver i framtiden.

Annonser

Recension av ”Evig natt” av Michelle Paver

9789155256777_200x_evig-natt-en-arktisk-spokroman.jpg

Finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London – han är fattig, ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans: Han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en arktisk expedition. 

Jack känner sig malplacerad i gruppen av unga, privilegierade män som haft en uppväxt helt olik hans egen, men här finns också löftet om ett annat liv. De korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen, obebodd vik, mycket långt ifrån Londons smutsiga dimma. 

Men den arktiska sommaren är kort. Varningstecknen finns där från början – vem är den mystiske mannen som Jack skymtar på klipporna? Expeditionen är otursförföljd: En efter en tvingas dess medlemmar att ge sig av, och till slut är bara Jack kvar. Det betyder fyra månader, ensam i mörkret. Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån, och snart fryser havet. Då kan Jack inte längre lämna lägret. Men Jack är inte helt ensam – någon vandrar i mörkret där ute …

 

När jag läste ordet spökroman i samband med att jag hittade boken var det för mig en självklarhet att läsa. Spökromaner är sällsynta nuförtiden, och finns det egentligen något mer skrämmande än någonting okänt som rör sig i vår värld?

På ett sätt blev jag besviken när jag läste den. Jag hade väntat mig att den skulle vara mer skrämmande än den faktiskt var. Samtidigt är det en bladvändare då den är lättläst och välskriven med skarpa detaljer och en miljö helt olik den jag själv lever i. Så besvikelsen var egentligen bara något tillfälligt, för det Paver lyckas med är att måla upp gränsen mellan fantasi och verklighet. Hon ställer frågan: hur kan vi vara säkra på att det vi ser är verkligt eller något som vår hjärna har kokat ihop?

Nog finns det ett väsen med i berättelsen. En skrämmande historia i berättelsen som ger kalla kårar. Dessutom är det något extremt obehagligt över att vara fast i en stuga helt ensam, långt ifrån civilisationen, med mörkret som enda sällskap. Hur påverkas vi egentligen av att befinna oss i den sortens isolering, nakna inför en natur som vi inte känner till så väl?

Paver är otroligt duktig på att bygga upp den där stämningen som får det att krypa i skinnet. Därför rekommenderar jag den här boken till alla som fascineras av människors inre tankar och känslor.

Recension av ”Dödfödd” av Pål Eggert

dodfodd.jpg

Finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

Viktor muckar från kåken och hamnar på Lundbygården, ett boende för hemlösa, missbrukare, psykfall och småkriminella. Han vill bli fullvärdig medlem i det kriminella gänget Jägarens Hundar, men för att bli det måste han ta reda på så mycket som möjligt om en av hans nya grannar, Isa. Sebastian, en av socialarbetarna på Lundbygården, blir misstänksam men det visar sig ändå vara ett av Viktors mindre problem. 

Snart är de alla tre pjäser i ett spel mellan en gammal drottning och en ännu äldre kung. De skickar ut sina pjäser på ett schackbräde av illegala bordeller, hus som hemsöks av det förflutna eller schakt djupt under Göteborg. Våld, sex och magi är vapen i en skoningslös kamp där ingen sörjer en fallen bonde. 

 

Det här är uppföljaren till Borde vara död. Jag hade svårt att komma in i den från början, men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag – som om boken i sig, berättelsen och Eggerts skildringar sög in mig som en kraftfull dammsugare.

Om du är som jag och gillar skogs- och gravrån, asatro, mylingar och allting annat som rör sig i den nordiska mytologin så kommer du att tycka om den här boken. Dessutom garanteras autentiska miljöer, ett spännande persongalleri och en berättelse som lämnar dig med mersmak. Jag avundas dig som ännu inte har läst boken då jag själv har fått en rejält blodad tand.

För egen del hoppas jag att Eggert skyndar på sin skrivprocess och skriver färdigt den tredje delen ASAP. Jag tänker vara så fräck och lova dig att du kommer tänka likadant efter att ha läst denna (och förslagsvis den första innan, det kan vara fördelaktigt).

Recension av ”Kvinnorna i sjön” av Lars Rambe

kvinnorna-i-sjon

Finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

 

Johan Åberg fotograferar det gamla industriområdet vid Järlasjön i Nacka, en rå och sliten miljö som fascinerar honom. När två kvinnor hittas mördade i sjön berör det Johan djupt. Synerna som förföljer honom antyder att han vet mer om det som har hänt än han förstår. Snart dras han in i ett triangeldrama som förändrar hans liv för alltid. 

Sexton år senare har industriområdet omdanats. Här bjuds det goda livet i vackra ljusa bostäder intill sjön. Det är hit Johan motvilligt återvänder, nu en trasig man plågad av huvudvärk, minnesluckor och vålnaderna som hemsöker honom. 

 

Boken beskrivs som en ”suggestiv skräckroman, en djupt psykologisk thriller”. Jag håller dock inte med om att det är en skräckroman. Jag tycker att spänningsroman med övernaturliga inslag är en mer passande beskrivning. Den är psykologisk och leker med gränsen för vad som är verkligt och inte. Jag hade lite svårt att hänga med i tidshoppen emellanåt, men det var aldrig tråkigt och när författaren kopplar samman händelserna gör han det på ett sätt som skapar en aha-upplevelse. Det jag tycker att Rambe lyckas bäst med är att han verkligen går in på djupet i huvudpersonens medvetande, något som jag tycker är fascinerande eftersom även det får mig som läsare att ifrågasätta vad som faktiskt händer i verkligheten och vad som händer i huvudet. Kan varmt rekommendera den här boken till dig som uppskattar spänning där du som läsare får lära känna en karaktärs inre på en helt annan nivå än vad som är vanligt.