Recension av”Labyrint – vägen in” av Karin Pasche

Bildresultat för Labyrint vägen in

Finns att köpas här:

Adlibris

Bokus

CDON

Hur är det att ständigt tvivla på vad som är verkligt och vad som är illusion? 

Julia vaknar upp på sjukhuset efter en hjärninflammation som har orsakat minnesförluster. Det enda hon kommer ihåg är att hon har följt en okänd man genom en labyrint av korridorer. Julia blir friskförklarad av sjukvården men upptäcker att något är fruktansvärt fel: hon ser inte längre verkligheten som tidigare. 

I en rörig tid av hallucinationer leds hon till Job – en gatupredikant som mässar om Guds upplysta stig inför besvärade cafégäster. Han intresserar sig genast för Julia, och det visar sig snabbt att han inte är den enda. 

29-åriga Jake har lämnat sitt framgångsrika liv för att ta reda på sanningen om sin far Eric – en stenrik amerikansk matematiker och affärsman – som för tre år sedan försvann spårlöst. När Julia gör en egendomlig entré i hans liv möter han henne med misstänksamhet. Vem är hon och vilka är hennes intentioner? 

Julia, Job och Jake är tre personer som ena dagen bara har bokstaven J i förnamnet gemensamt, och några veckor senare är de för evigt sammanlänkande i universum. 

*

Den här boken var inte vad jag hade väntat mig. Den tog mig lite med överraskning då jag tyckte att den var otroligt seglivad och fick mig att ifrågasätta om jag alls skulle lyckas ta mig igenom den. Men så kom de där händelserna som väckte mitt intresse och drev mig att fortsätta läsa, och jag ångrar det inte. Pasche är otroligt duktig att fånga varje viktig händelse och hitta den där framåtrörelsen som inte är för snabb eller för kort. Det märks att boken är välskriven – detaljerade miljöer och intressanta och speciella karaktärer som är så olika varandra men ändå finner en gemensam nämnare mellan dem.

SPOILERVARNING!

Jag saknade dock något riktigt svar på exakt vad Julia råkade ut för, hela situationen bakom hjärninflammationen. Jag saknade även lite mer detaljer kring Job och hans tidigare liv som blir så mycket större i och med Jakes varningar. För att inte tala om den där explosionen mellan Julia och Jake – vad hände med den? Det finns en sådan stark laddning mellan dem som nästan blir lite bortkastad då den aldrig får sitt utlopp som jag hade hoppats – och väntat – på. Men då det här är första delen i en serie hoppas jag på att få se lite mer av det i kommande böcker. Det här är definitivt en läsvärd bok som jag tycker utforskar valen vi fattar i våra liv och hur vi påverkas av dem.

Annonser

Recension av ”Ensamfararen” av Maria Isacsson

9789176970263_200x_ensamfararen_haftad

Finns att köpa här

Adlibris

Bokus

CDON

 

Valdemars och Sagas vägar korsas – vid första anblicken ett obetydligt möte. Han snubblar på en stig i Observatoriehöjden i Vasastan och hon räcker den äldre mannen en hjälpande hand. Strax därefter blir Sagas pappa oväntat sjuk. 

Det står snart klart att pappans sjukdom inte kan förklaras med naturliga orsaker. Samtidigt drabbas ytterligare personer i Sagas närhet av sjukdom och dödsfall under oklara omständigheter. Händelserna skrämmer och väcker frågor: Hur väl känner Saga egentligen människorna i sin närhet? Vem är det som tar sig in i hennes lägenhet när hon inte är hemma? Och vem är mannen som ger sig ut ensam i sin båt sent om kvällar och nätter? 

Svaren söker sig bakåt i tiden. En tragisk händelse för länge sedan avslöjar sig, som ställer Saga inför svåra vägval. Allt verkar bottna i ett starkt behov av hämnd. Invid hennes sida finns Valdemar, som själv brottas med skuld och sorg.

Går det förflutna att förlåta? 

*

Boken skulle kunna beskrivas som en pusseldeckare då den innehåller små pusselbitar här och var. Men jag skulle hellre kalla den för en spänningsroman snarare än deckare då genren deckare innehåller så mycket annat som inte förekommer i den här boken. Kanske var det därför jag tyckte så mycket om den. Nej, jag är inte alls ett fan av deckare då jag för det mesta finner dem tråkiga och där kravet på djupa, spännande karaktärer är av  större vikt.

Men framförallt så tyckte jag om språket. Det är lätt och ledigt, har ett bra flyt som inte hakar upp sig och som har lite av ett sug efter att fortsätta läsa. Maria Isacsson skildrar olika typer av relationer på ett trovärdigt sätt och gestaltar en fullt möjlig konsekvens av att ha hemligheter för sina nära. Hon har dessutom en väldigt bra balans mellan detaljer och framåtrörelser, så det blir aldrig långtråkigt utan hon håller intresset uppe genom att bygga upp en spänning som genomsyrar varje händelse, varje tanke och utveckling i boken. För att vara en debutroman håller hon en hög litterär kvalitet. Jag är imponerad. Däremot lämnade hon kvar för många obesvarade frågor och det är aldrig något positivt i mina ögon. Såvida det inte leder till en fortsättning, vilket jag hoppas att det gör. Jag vill läsa mer av Maria Isacsson.